När känslor, helt plötsligt får ord!

Ni som aldrig varit där, ni kommer aldrig någonsin att kunna förstå.
Det är heller ingenting som jag begär.
Det jag däremot önskar är acceptans och respekt.
Det finns så otroligt många känslor, som jag inte hittar orden till.
Det finns så oerhört lite tid till att bearbeta.
Och när jag väl har den möjligheten, vem finns då där?
Vem skulle kunna ha en chans att förstå?
Det är för mig, det mest jobbiga.
Ensamheten, ingen att dela allt med, nån som faktiskt förstår.
För det var ju precis så det var, ensamt, jag var helt ensam, mitt bland allt det jobbiga!

Här nedan kommer en länk, till en blogg, som drivs av en helt fantastisk tjej.
Hon, är den som hittat orden till en del av vad jag känner.
Tårarna bara rann när jag läste texten och dem rinner än.
Kanske, om ni läser, att ni kan förstå, bara lite- litegrann!

http://erikaengblom.blogg.se/2013/january/livet-pa-en-neonatalavdelning.html