Förlossningsberättelse!

Den 28/8 hade jag varit på ett besök hos min BM och allt såg bra ut, magen hade dock inte växt något sen sist, men det var inget att oroa sig över sa BM, men.......
Jag kände på mig då att allt inte stod rätt till, nåt var fel.
Så här i efterhand inser jag att jag skulle stått på mig, tänk att man verkligen kan känna på sig sånt, som mamma, redan då!

Två dagar senare, den 30/8, vaknade jag på morgonen och uppsökte toaletten, i sedvanlig ordning.
Då märkte jag att jag hade fått en blödning.
Jag förstod ju att det kanske inte var så bra, så det var bara att försöka leta reda på en BM, någonstans i Norrlands inland, vilket inte är det lättaste.
Till slut fick jag tag på en i Lycksele, på sjukhuset.
Hon rådde mig att åka in till dem på förlossningen, sagt och gjort, dit åkte vi.
Tur i oturen var bara att M sa då att jag skulle packa med mig necessären, med lite smått och gott.
Väl framme i Lycksele, fick jag göra ett nytt ultraljud. Då såg man inget ovanligt med barnet, förutom att det såg ut att vara tillväxthämmat, vägde inte som sig bör.
Jag fick komma in på ett rum och en CTG-kurva började tas.
Under den tiden började jag få värkar och mitt blodtryck var högt.
Dem misstänkte då att jag kunde ha början till havandeskapsförgiftning.
Ambulanshelikopter beställdes och jag fick flyga direkt till Norrlands Universitets Sjukhus (NUS) i Umeå.
Tur jag hade necessären!

Ensam och rädd fick jag ett rum på förlossningen i Umeå.
Där stoppade dem värkarna och jag fick en spruta för att lungorna på barnet skulle mogna snabbare.
Mörkt och tyst skulle det vara för att inte förvärra saken.
M kom dagen efter, en fredag och stannade till på söndag.
På Måndag, 3/9 var det dags.

Under natten hade jag blivit jättedålig, blodtrycket var skyhögt på morgonen, jag kunde inte stå på benen, bebisen hade slutat röra på sig och reagerade inte på ljud.
Nytt ultraljud och då syntes det att flödet till navelsträngen var dåligt.
Bråttom blev det då.
Ringde M, bad honom skynda sig dit.
In på förlossningen igen, dropp, massa läkare och sköterskor överallt, här är faktiskt en period då jag inte har något minne alls, jag var så fullkomligt borta av min sjukdom och droppet.
Akut kejsarsnitt blev det, för både min och barnets skull.
M hann precis dit när dem skulle börja öppna upp.
Jag fick aldrig se henne.
Dem sprang direkt ut med henne till ett barn-team som väntade.

Ungefär så gick det till.
Mitt minne är lite grumligt, jag var så borta.
Men så kom lilla Alva-Lii iaf.
2 månader för tidigt, föddes i v. 31+2.
1176g och 38 cm lång.

Är det något ni undrar över, så är det bara att fråga!

Nykläckt!